Om boken: 2016 / Den tyske journalisten och historikerns memoarer Sebastian Haffner (1907–1999), skriven i exil 1939, omfattar perioden 1914-1933. Författaren försöker svara på frågan om hur händelserna under detta decennium förberedde tyskarna att acceptera nazisternas makt, hur den mångskiktade sociopolitiska marken som det tredje riket byggdes på skapades och gödslades. Historien jag ska berätta här är historien om en slags duell. Det är en duell mellan två mycket ojämlika motståndare: en otroligt mäktig, hänsynslös stat och en liten, namnlös, okänd privatperson. Det utspelas inte på slagfältet, eftersom politik vanligtvis uppfattas som; en privatperson är inte på något sätt en politiker, än mindre en konspiratör eller en "statsfiende". En privatperson är alltid på defensiven. Han vill inget hellre än att bevara vad han anser vara sin egen identitet, sitt eget personliga liv och sin egen personliga ära. Allt detta är ständigt föremål för ofattbart brutala, om än ganska klumpiga attacker från det tillstånd som privatpersonen råkar leva i och som han därför har att göra med. Med de allvarligaste hoten söker staten från en privatperson så att han sviker sina vänner, lämnar sin älskade, avsäger sig sin tro och accepterar andra som föreskrivs uppifrån; att säga hej annorlunda än han är van vid, att äta och dricka annorlunda än vad han tycker om; skulle ägna sin fritid åt aktiviteter som avskyr honom; skulle låta sig själv, sin personlighet, användas i äventyr som han inte accepterar; slutligen, så att han skulle förkasta sitt förflutna och sitt "jag" och samtidigt visa obotlig förtjusning och oändlig tacksamhet. En privatperson vill inte ha något av detta. Det är därför han bestämmer sig för att duellera - utan någon som helst inspiration, snarare rycker på axlarna i förvirring, men med en hemlig beslutsamhet att inte ge upp.